För 12 år sedan bestämde jag att flytta till Sverige och bilda en familj. Detta skulle även innebära att ta min profession och försöka jobba vidare i ett land där jag inte kunde språket. Jag hade många funderingar på vägen och var i slutändan säker på att pedagogik och lärande är samma: här, i Kina och i Mexiko.
Jag fick inte lång tid att förberedda mig, endast efter 3 månader tyckte mina lärare på SFI att jag var klar, jag skulle ut i världen och söka ett jobb. Jag var redan utbildad lärare och dessutom kunde undervisa i spanska som var redan då en bristvara i skolan. En dag i slutet av juni ringde arbetsförmedlingen om att det fanns ett jobb till mig.
Otroligt!, Jag hade ingen aning om någonting och fick min första grupp. Vi utbyt kunskaper, erfarenheter, många timmar fyllda med glädje. Idag är jag oerhört tacksam för all kunskap jag fick från de här första elever. Vi möttes på samma grund.
Resan mellan det där första jobbet och den lärare jag är idag har inte varit lätt. En röd tråd under tiden har alltid varit elevernas glimta i ögat när de äntligen kan uttrycka sin första mening på målspråket. Jag lärde dem spanska och jag lärde mig svenska.
Nu efter 11 år och mer än ett tusental elever i Sverige tänker jag på allt jag har vunnit på den här underbar resa. Mitt lärande har inte slutat, det fortsätter varje dag, varje lektion, varje möte. Det finns inte en enda dag utan lärdomar och möjlighet till utveckling.
Jag är övertygad om att vara lärare är ett privilegium och att lärare utövar vänskap på ett professionellt sätt. Man ger, tar, får, levererar, gläds, njuter, sorger, skapar, delar… är tillsammans.
Vi får lov att hjälpa andra att bli det bästa de kan vara som i sin tur kan föra det vidare: som en oändlig lärande spiral som kan lika väl sträcka sig från Sverige och hela vägen till Mexiko!
adriana sturesson 