Konstruktivismens teori inom pedagogik led av Jean Piaget har också gett en grund för projektbaserat lärande. Alla teoretiker inom teorin hävdar att eleven är huvudpersonen och byggare av sitt eget lärande.
Piagets psykogenetiska teori handlar snarare om kognitiv utveckling än själva lärandet, dock nämner Piaget att i en lärprocess; individen interagerar med miljön och tryggar en assimilationsprocess. När individen misslyckas med assimilationsprocessen inträffar en obalans som kräver en uppgörande process. Uppgörelsen involverar skapandet av nya kunskapssystem. Sinnet tenderar att försöka öka den interna balansen och miljö anpassningen. (Moreira, 2000, ss. 77-78)
Den kognitiva konflikten, som kallas obalans, är det som motiverar eleven i projektbaserat lärande att utmana sina idéer och utgör steget före kunskap ”… kognitiva konflikter är en hörnsten för att hjälpa eleverna att bli metakognitiva, de inte endast visar vad de vet, men hur de vet och, kan logisk och metodologisk uttrycka det” (Moreira, 2000, ss. 77-78)
Inom konstruktivismen hittar vi också skaparen av teorin om meningsfullt lärande: David Ausubel. Ausubel säger själv: ”Om jag var tvungen att minska all pedagogisk psykologi till bara en princip, skulle jag säga detta: den viktigaste enskilda faktorn som påverkar lärandet är vad eleven redan vet. Fastställ detta och lär ut därefter ” (Ausubel in (Moreira, 2000, s. 9)
För Ausubel, lärandet sker när ny information får betydelse genom interaktion med relevanta aspekter redan existerande i individens kognitiva strukturer och som ändras i processen.
En meningsfull lärandeprocess enligt Ausubel kräver att:
- Innehållet ska vara viktig för eleven och ha en logisk mening.
- Eleven ska erhålla tillräckliga inordnande för att kunna relatera till innehållet
- Tidigare organisatörer fungerar som en bro mellan det eleven redan vet och det som behövs för att lära det nya innehållet på ett meningsfullt sätt. (Moreira, 2000, s. 33)
Lev Semenovich Vygotskijs pedagogiska teori är grundläggande för projektbaserat lärande eftersom den belyser hur kulturen, social interaktion och den historiska dimensionen utvecklar individerna.
För Vygotskij är utbildning inte begränsad till förvärv av en mängd information utan utvecklingens källa. ”Kärnan i utbildningen är därför att utveckla barnen genom att tillhandahålla verktyg, strategier och intellektuella utmaningar. ” (Ivicl, 1999)
Denna författare har lyft fram betydelsen av sociala relationer i utvecklingen av komplexa mentala aktiviteter och vilken roll får andra aktiviteter i kunskapens byggandet som internaliseringen, transferens och den proximala utvecklingszonen. (Hernández, 2000)
Enligt denna teori, allt ny lärande som eleverna måste genomgå finns nära deras proximala utvecklingszon, inom detta område och i samspel med vuxna och kamrater, förvärvar studenten kunskaper lättare.
Skolan och lärandet handlar egentligen inte om att visa vad man kan, utan att lära sig så att man vet” (Partanen, 2008)
För Vygotskij, lärmiljöer är avgörande för byggandet av barnens lärande. Eleven bygger deras lärande utifrån sina erfarenheter.
Beträfande språkinlärning, konstaterar Vygotskij att språket är det viktigaste verktyget för människan, eftersom språket är tankens verktyg.
Att lära sig ett språk handlar också om att lära sig en ny relation till tingen. Ett mekanisk lärande utan intentionalitet och ömsesidighet leder förr eller senare till att allt utvecklingen avstannar och det uppstår en meningslöshet. Upplevensen av mening är central i all språkutveckling. (Partanen, 2008)
En viktig del av lärandet i de proximala utvecklingszonen är att bygga broar mellan elevernas erfarenheter och skolans mål. Fantasi och kreativitet är två funktioner som tillåter eleverna att hitta dessa broar.
Lärarens roll i Vygotskijs teori är att ge eleverna kognitiva utmaningar och erbjuda rätt verktyg som hjälper dem att hitta rätt lösning, eleven kan då använda sin egen frustration som motivation att söka kognitiva lösningar på utmaningen.
adriana sturesson 